gäsp

Allting är tyst i det stora gula huset. Det är lungt och fridfullt och endast det dämpande ljudet från snarkningar genom den stängada dörren bryter tystnaden. Rummet är alldeles lagom varmt och är fullt av frisk luft.
På den mjuka, hyvsat nybäddade sängen ligger Sandra djup nedsjunken i problemlösa drömmar.
Plötsligt startar alarmet. Det högljuda ljudet pockar på hennes uppmärksamhet och drar brutalt och skoningslöst upp henne ur dimman. En hand sträcks långsamt ut från täcket, trycker till av- knappen och snabbt tillbaka samma väg igen. Skärmen hade visat; 04.45. GOD MORGON!

Anledningen till denna fruktansvärda början på veckan var två mycket saknade människor. Elin och Sofia, det var evigheter sedan. (missuppfatta mig inte, det är Inte ert fel att skolan börjar Alldeles för tidigt, haha.)
Buss 2 gick aningen för tidigt enligt min planering. Den missades och jag fick ersätta den med en ElinochSofiatom buss 1. Det kunde ju ha varit roligare.
Väl i skolan drogs jag av någon konstig anleding ner mot källaren och sofforna. Då kändes det lite bättre.
Men bättre blev det! Emelie och Gustav blev något av vad man kan kalla räddarna i nöden. Dagen lystes upp.

När det var dags för hemfärd fick jag en glad överrasking. Var det inte Elin som hoppade på samma buss som jag? Så jag fick träffat dig idag! Nu är det bara Sofia kvar, haha!


Nyinköpta block och pennor blev invigda idag. Det kunde dröjt ett tag till kan jag tycka. *gäsp*


God natt! Imorgon är det sovmorgon!