Det är som att återfå medvetandet efter en lång tid av medvetslöshet. Som att vakna upp med en sjuk bakfylla och minnesluckor. Som att man varit borta i flera år, utan att någon märkt något.
Ångesten verkar vara ens enda vän, en vän som håller en för hårt, en vän som med sina strypande grepp knäcker dina revben, ett efter ett.
Längtan efter den som innan var allt äter upp en bit för bit inifrån och man kan ingenting annat göra än att fortsätta stappla sig fram även om minnena från förr vill hålla en kvar. Man halkar, slinter, faller omkull och får grus i munnen.
Det som gör en mest ont är vetskapen om att den personen som innan fångat upp en precis innan man ramlat, den personen som torkat bort grusen ur munnen om man nu skulle ramla, är borta. Borta.
Borta är tryggheten och det som var riktigt och sant, man famlar i mörker med stenar i ryggsäcken och utan någon karta eller ljus.
Hoppet suckar och flåsar, för trött för att hinna ifatt ångesten som släpar en genom en ändlös tunnel.
Blodet strömmar från sår på knäna och händerna. Huvudet bultar efter att ha slagit i marken alltför många gånger. Man bönar och ber, att ångesten ska sluta dra en längs den smutsiga marken. Paniken väller fram och man sätter ner naglarna i den steniga marken i ett sista försök att hålla kvar vid det man en gång hade.
Med grus i munnen och knäckta revben dras man på den steniga marken och letar en sista gång efter den minsta ljusstråle, ett hopp, som kan få ångesten att släppa taget om hjärtat och rädda ens eget liv från en själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar