Det var en tanke som slog mig nyss..: Varför? Jag får ju som sagt mina infall att bara sitta och drömma mig bort till det som innan var, begrunda, tänka över, minnas, och inte för sällan - även fälla en och annan tår för de människor man förr hade nära men som nu är långt borta. Man har tappat bort vänskapen, kärleken, hoppet och återfunnit ny vänskap, kärlek och nytt hopp. Men varför? Varför byter man bort det man har mot någonting nytt när man har det bra just som det är? Jag har tänkt på det mycket på sista tiden men inte riktigt hittat svaret på varför jag blir så himla sentimental ibland. Jag antar att jag saknar det som var för mycket. Allt som tillhörde det gamla - eller,.. nästan allt.. Kanske kan det vara så att man måste byta bort och skaffa nytt för att kunna få det ''lite bättre'' och att genom det utvecklas som människa?
Det som ibland smärtar mest är vetskapen att man en gång bytt bort det, och aldrig kommer att få det igen. Jag saknar så mycket i mitt liv, precis som jag gjorde förr, men nu saknar jag andra saker. Det gamla. Det andra. Människan är kanske kräsen av naturen och aldrig blir helt nöjd? Kanske är det då denna en ''byta-till-sig'' och ''byta-bort-igen''- marknad i våra liv. Men det får mig att tveka på männskligheten, kan vi aldrig vara helt nöjda? Vad händer om man aldrig någonsin kan känna sig helt totalt lycklig, utan att ha någonting man saknar, förlorat eller längtar efter? Men om man aldrig någonsin känner saknad eller förlust - hur ska man då kunna värdera livet? Om man aldrig någonsin känner att man har någonting att längta efter - hur kan man då finna meningen med livet?
För att utvecklas måste man kanske genomlida vissa saker för att bli starkare. Kanske för att kunna värdera det med värde i livet och våga hoppas på någonting bättre framöver? Men ibland är det fullkomligt obegripligt, omöjligt och fullständigt överväldigande med vetskapen om att man förlorat någon. Det tar hårdare än vad man någonsin kunnat tänka sig när man står där själv, och tänker tillbaka.
Jag tänker tillbaka ofta. Mycket oftare än jag tittar tillbaka. Jag är en tänkare och kommer alltid att vara det. Någonting som många inte tar på så stort allvar får mig att tappa fattningen helt. Vissa saker som många bara slätar över drar jag upp och det me råge. Vissa saker som inte påverkar andra något nämnvärt, krossar mitt inre. Jag är och kommer alltid att vara en mycket känslig människa. Jag tar till mig mer än vad folk tror. Sväljer kanske stoltheten i just det ögonblicket allting dyker upp, och istället vänder mig inåt för att tänka. Jag har försökt många gånger att inte ''tänka för mycket''.. men det är inte lätt alls.
Jag är mycket glad för det jag har i mitt liv, och det har jag alltid varit. Men det kan inte hjälpas att det finns ett stort tomrum med saknad. Och det, kan inte ens tiden läka.
PUSS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar