Sidor

november 03, 2010

if you see me, you probably are to close

Jag vet inte var jag ska göra av alla känslor som stormar inom mig. Under tre veckor har allt förändrats, förvandlats till en värld jag knappt känner igen. Vem är jag och vad fan gör jag här? Jag borde tänkt längre än så. Det var inte meningen att såra någon. Jag sa till dig att jag bara ville vara vän med dig, vän.
Varför blev det så? Och varför sårade jag dig, du som funnits där i flera år? Kanske för att du sårade mig först och jag ville ge igen. Nej. Jag vet inte varför.
Jag vill inte ge dig falska förhoppningar heller. Vi har bara träffats någon gång och ditt hjärta tillhör någon annan, du bör hålla fast vid det.
Och du. Du, jag tycker om dig. Det gör jag. Men jag är inte mig själv just nu. Gå inte iväg, bara finns där. Gå inte.

Det borde verkligen inte vara såhär. Inte i min värld egentligen. Vad fan gör jag? Och ändå, känns det rätt. Eller fel. Jag vet inte.
Det enda jag vet är att jag är kluven. Splittrad. Livet är bra loj ibland.
Jag orkar inte tänka mer. Har gjort det tillräckligt. Vridet och snurrat allt för att få fram ett svar, men det finns inget svar. Jag tänker numera inte innan handling. Det fula är, att jag knappt ångrar mig. Kanske är det sån jag är?

Är det lönt att fortsätta följa sitt hjärta? Det leder dit jag inte kan gå. Tror jag. Jag lär aldrig få veta. Jag känner inte mig själv. Och jag känner inte dig längre. Jag vill, men det säger stopp.
Kluvenhet är ett faktum. Är det då värt att försöka resonera ens? Om det inte finns något rätt svar, varför försöka tänka ens? Är det verkligen lönt?

Just nu, vet jag ingenting. Ingenting mer än att jag inte känner mig själv. Och det, är den hemskaste känslan jag vet. Det och tomhet. Kanske är de meningen? En fas i livet? Eller bara ett psykbryt kanske. Kanske därför det blir fel hela tiden. Jag försöker. Jag ger mitt allt. Men får alltid en smula tillbaka. Om ens det. Det är okej att spotta på mig antar jag. Jag gör ju inget väsen av mig. Bara accepterar läget. Håller käft. Det är kanske där problemet ligger? Att jag är för snäll? Men folk gillar väl snälla människor? Har jag fel där kanske?

Hur ska man kunna reparera någonting inom sig när man inte ser sig själv i spegeln? Hur går man vidare när den delen som var viktigast försvann tillsammans med självförtroendet? Hur ska man egentligen kunna läka ett sår man inte ser. Ett sår som man bara känner. Känner hur det river upp hela bröstet och slukar hela din kropp. Men endå. Ett sår. Infekterat.
Jag vill hitta såret. Hitta mig själv. Och laga mig. Var finns då verktygen? I kärlek? I pengar? I kunskap? Laga mig. Det är min dröm. Att kunna älska mig själv så som jag kan älska andra. Det hade suttit fint må jag säga. Egentligen är jag inte så dum. Bara det att jag inte inser det själv. Jag ser det inte. Och framför allt, jag känner det inte. Jag har aldrig helt gjort det. Jag har bara fortsatt ätas upp. Bit för bit. Nu är det snart inget kvar. Men jag är kvar. Kroppen är kvar. Den äckliga och fördömda. Hjärtat är undan-stoppat. Behövs inte mer. Det gör för mycket väsen av sig. Hjärna är död. Behövs inte mer. Den får mig bara att tänka, att inse, något är fel.

Jag ska bara fortsätta le. Dansa. Le. Skratt. Finnas. Och leta. Leta efter mig själv.

Inga kommentarer: