Jag trodde aldrig att jag skulle erkänna det själv. Inte för mig själv. Jag fungerar inte så. Men, jag har kommit till insikt. Det jag gör är fel. Det jag gör mot mig själv är fel. Jag trycker ner mig själv i gyttjan och skrattar åt mig själv när jag kämpar för att ta mig upp därifrån igen. Jag är mitt egna fängelse där jag låser in mig själv. Ler för att visa hur ont det egentligen gör. Skrattar för att bedöva smärtan. Det kan tänkas låta patetiskt. Dumt. Fel. Kanske till och med äckligt. Inte vet jag. Det enda jag vet är att det är förjävligt att inte enns känna sig själv. Jag vet inte vem jag är. Inte vad jag ska bli när jag blir stor. Jag ser inte det. Men jag ser massor med fel som jag gör mot mig själv. Jag fördömmer mig själv- även om jag är väl medveten om att det är idiotiskt.
Det jag känner är så komplext. Svårt att sätta fingret på. Vet inte om jag någonsin kommer kunna släppa det förgångna helt. Jag tror inte det. Det är en del av mig som jag måste jobba med. Jag måste tro mer. Hoppas mer. Kanske våga mer också.
För mig räcker det inte med bara att "duga". För mig känns det som att det inte är tillräckligt alls. Att det bara är ok. Inget mer. Och det suger. Jag vill vara bäst. Perfekt. Endast då kan jag säga till mig själv, att jag duger. Men att vara perfekt är inte så jävla lätt. Inte någonstans om jag ska vara helt ärlig. Jag har kämpat för att bli perfekt under hela mitt liv, och jag lär förmodligen fortsätta mer det- även om jag vet att ingen är perfekt i allas ögon. Inte enns mina egna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar