Jag messade till min pappa igår, det var hans födelsedag. Fy vad jag saknar honom...Han underade när vi skulle pratas vid, det känns inte riktigt rätt att prata med honom just nu, varför vet jag inte. Det känns bara.. fel.

Det är mer än ett halvår sedan vi bröt kontakten. Vårt samtal slutade med att han skrek, ord som skar genom hela min själ. Du är inte välkommen längre. Han ville inte ha med mig att göra längre. Varför? För att jag för första gången i mitt liv bestämmde själv. Till slut gav jag upp, talade om för honom i telefonen att jag älskade honom och alltid skulle göra det men att jag inte orkade leva på det viset som de behandlade mig. Jag ville LEVA.

Innerst inne vet jag om att pappa bara menade väl. Han bryr sig om mig och ville ta hand om mig så bra som möjligt. Synd bara att det blev helt fel. Att vara beskyddande till sina barn är ett måste, men när det går till överdrift och barnen inte får bestämma någonting alls, inte enns hur man ska leva sitt eget liv, har det gårr för långt.

Ett tips till alla föräldrar; Var noga med att visa vad som är rätt och fel genom att informera om konsekvenserna. Förbjud ALDRIG, för det gör det bara svårare för barnen. Informera och prata mycket för att undvika missförstånd. Då slipper ni tappa kontakten med era barn.