bubbles and prison gates

Varför måste verkligheten alltid hinna ikapp? Jag som hade det så bra i min bubbla. Ingenting kunde störa mig, ingenting kunde såra. Men så hann verkligheten ikapp. Spräckte min bubbla och fick mig att falla handlöst flera meter. Med facit i hand är det otroligt att jag ens överlevde. Eller, överlevde. Andas gör jag i alla fall, men leva har jag för en stund glömt bort hur man gör.

Verkligheten är en verklighet jag inte just nu vill kännas vid. 

styrkan inifrån

Vad finns det kvar att ge när själen är bruten? 
När insidan är som pulveriserad, med enbart stofft från gårdagens hopp, ljus och lycka.
Där alla väggar är täckta med sot av någon inre glöd som innan brann så starkt.

Vägen till att finna sig själv tar nog aldrig slut. Har ingen början, ingen mitt, inget slut.
Man hittar kanske aldrig sig själv helt. Och det väcker i alla fall min nyfikenhet.
Kanske finns det mer än man tror? Kanske är man mer än man tror?

Men, vad finns kvar att ge när själen är bruten?
Mitt svar är: allt.

med grus i munnen och knäckta revben

Det är som att återfå medvetandet efter en lång tid av medvetslöshet. Som att vakna upp med en sjuk bakfylla och minnesluckor. Som att man varit borta i flera år, utan att någon märkt något.

Ångesten verkar vara ens enda vän, en vän som håller en för hårt, en vän som med sina strypande grepp knäcker dina revben, ett efter ett. 

Längtan efter den som innan var allt äter upp en bit för bit inifrån och man kan ingenting annat göra än att fortsätta stappla sig fram även om minnena från förr vill hålla en kvar. Man halkar, slinter, faller omkull och får grus i munnen. 

Det som gör en mest ont är vetskapen om att den personen som innan fångat upp en precis innan man ramlat, den personen som torkat bort grusen ur munnen om man nu skulle ramla, är borta. Borta.

Borta är tryggheten och det som var riktigt och sant, man famlar i mörker med stenar i ryggsäcken och utan någon karta eller ljus. 

Hoppet suckar och flåsar, för trött för att hinna ifatt ångesten som släpar en genom en ändlös tunnel. 

Blodet strömmar från sår på knäna och händerna. Huvudet bultar efter att ha slagit i marken alltför många gånger. Man bönar och ber, att ångesten ska sluta dra en längs den smutsiga marken. Paniken väller fram och man sätter ner naglarna i den steniga marken i ett sista försök att hålla kvar vid det man en gång hade. 

Med grus i munnen och knäckta revben dras man på den steniga marken och letar en sista gång efter den minsta ljusstråle, ett hopp, som kan få ångesten att släppa taget om hjärtat och rädda ens eget liv från en själv.

osammanhängande, precis som jag

Allting oklart. Ingeting färdigt, bara halvklart. Som solen, som lampan i fönstret - lyser med sin frånvaro. Blir sådär fundersam igen.

Vad gör man när man inte vet, men inte vill veta heller? Vad vill jag? Ingenting för fan. Och naturligtvis alldeles för mycket också.

Samma sak om man borde... man borde kanske, men orkar inte. Eller så borde man inte, och kanske inte orkar ändå. Då skiter man i det.,....eller?

Skulle kanske sluta bry sig.? Överhuvudtaget alltså?.. men hur många gånger har man inte provat det liksom. Jo, för många gånger. Det slår ändå bara tillbaka på dig själv. Är det lönt då? Får du samma tillbaka som du ger? - Nej. Inte alltid. Och inte ibland iheller. Någongång då och då, om du tjatar tillräckligt.

Varför då undra? Fundera? Tänka? ... Låt oss då istället bli så som det läggs fram till oss på silverfat - robotar. Nog fan hade det varit lättare att hålla tankar och känslor i styr då?.. men det finns saker som är så starka att de kan beröra ett hjärta av sten. Kanske.. om man fortsätter sträva.

med bräckliga vingar och starkt hjärta

Jag är en fjäril som du förtvivlat försöker hålla fast med öppna händer.

Varthän du i världen vänder, kommer du aldrig att finna någon som jag. 

Jag finns överallt, och fladdrar med mina vingar i ditt ansikte.

Mina vingar är din sköld mot allt ont, jag räddar dig från dig själv.

Mina vingslag är din vind, den luften du andas och som du inte kan leva utan.

Jag följer dig till världens ände, fladdrar bort med dig i mitt hjärta, om du ber mig.

Men tänk genom det du vet, och gör ditt val snabbt, jag kommer växa mig stark och försvinna:

För jag är en fjäril som du förtvivlat försöker hålla fast med öppna händer.

tankar

Livet är komplext

Kommer man någonsin förstå sig helt på det?

Jag tror inte det.

Men jag behöver inte vart ifrån jag kom,

jag behöver bara veta var jag varit.

låt mig

Livet är för kort för att kastas bort.

Varför tvingas man tillbaka då..?

Låt mig springa, låt mig fly.

Låt mig leva och andas.

För livet är för kort för att kastas bort.

Livet är för kort för att dö, redan nu.

ångest?

HELT SJUKT att jag tar studenten om bara ett par dagar.. Fattar det verkligen inte. Det kommer ta slut snart.. waaaaah. *snyft* Känns lite som att livet tar slut den 12 juni.. dagen efter studenten. Men, det gör det ju inte... Eller? THEHE. nejmen. Det känns väldigt skumt när ett så stort kapitel i livet bara avslutas.. Kommer sakna min fina vänner massor..! Klart vi kommer ses sen också, bara det att det inte blir riktigt samma sak. Vi kommer aldrig kunna umgås så ofta som vi gör nu, dagligen.. Känns.. skumt! och tråkigt. Men, livet måste gå vidare nu lite grann. Har känts som man stått stilla i typ 3 år nu. Bara massor med plugg och så, men nu när det snart är slut känns det som att det inte alls tagit lång tid. Visst, tvåan var förjävla dryg, det var den! Men nu när man tänker tillbaka så var det inte så drygt.. Konstigt det där.

Jag tror att man lär sig uppskatta saker mer, när man inser att man inte kommer att ha det längre.. Man tar ofta saker alldeles för mycket för givet. Vilket är mycket lätt när vardagen bara flyter på.. Det viktigaste, tror jag, är att man hittar förmågan att stanna upp, och bara kunna njuta av situationen just här och nu. För det är trots allt här och nu vi lever. Man ska inte längta bort livet, tiden går fort endå. Man måste leva ut varje dag. För det är de dagar man minns, som gör livet.

for you I'll risk it all

Har börjat fundera på sistone.. vad ÄR det egentligen jag vill göra resten av livet..? Vad vill jag jobba med, vill jag ha famlij, var vill jag bo, vad vill jag göra på fritiden o.s.v. Det känns som att hela livet bara flyger iväg... Varje år går snabbare än det förra och jag tar alldeles snart studenten... Vad är det jag vill åstadkomma egentligen? Och vad händer med mig sen? Hur vill jag leva mitt liv? Och varför känns det redan nu som att det håller på att gå mot sitt slut? ...Är livet för kort egentligen? Hade man behövt mer tid? Frågan kvarstår endå.. VAD ska man göra?

Detta börjar bli lite smått ångestfyllt nu... Känner att dagarna bara rinner mellan fingrarna på mig och jag hinner inte med någonting alls. Känns inte okej. Men vad ska man göra? Vad vill jag göra?

*suck*

Antar att det handlar om att ta en dag i taget och att varje dag gå och lägga sig med känslan av att man gjort någonting som man tyckt om under dagen... Gjort den minnesvärd liksom.
... Dock är det inte alltid så lätt. Fast... det är det lilla som gör det i för sig...

Just nu vet jag vad jag känner för i alla fall... Träna och kolla på BB... vilket jag tänker göra med minsann!... För det tycker jag om.



Puss

du

Vad är det som är så magnetiskt med dig?
Vad är det som får mig att dras så till dig?
Vad är det som gör att det känns så bra?
Har inget säkert svar,

det enda jag vet,

är att jag njuter av varje sekund med dig.

mycket mycket för mycket

Ibland är jag bara för mycket.
Mycket, mycket för mycket.

Men.

Jag har det bra i alla fall.
Om det bara kunde bli lite mindre mycket.
Det hade blivit mycket bättre.



Jag har en mycket fin vän brevid mig.
En mycket fin vän, som man aldrig kan umgås med för mycket!

dagen då allt kan hända

111 dagar kvar till studenten idag!

Tiden bara springer iväg, och jag hänger inte med. Snart dags att springa ut, med den vita mössan på huvudet och champangeglaset i handen. Hjärtat fyllt till bredden med glädje. Hjärnan fylld med INGENTING. Bara skratta, fira och skrika sig hes. "Jag har tagit studenten!!!!" Jag längtar till allt det. Allt det som den dagen innebär. Det ända jag inte ser fram emot är tiden efter. Ovissheten. Arbetslösheten. MEN. Just det enda dagen. Just bara den dagen, så släpper jag alla tyglar. Bara just den dagen, så finns det ingenting jag inte klarar av. Studentdagen, det är den dagen jag flyger.

fuck it

Jag måste lära mig att hålla käft.
Jag måste lära mig att tala ut.
Jag måste lära mig,
att detta ska jag göra när jag kommer ihåg det.

SATAN

nej

Fan också. Nu händer det igen. Gamla vanor kommer tillbaka. Gamla vanor tas upp. Jag vill inte. Jag vägrar. Inte igen. Det händer inte. Varför. Varför släpper jag bara inte taget om det. Det kan ju gå utan att vara såhär. Kanske. Åh. Inte ens jag själv tror på det. Fan också.
Det skulle vara en nystart med ett nytt år, ja. Men inte på detta viset. Inte såhär.

Satan.

patetiskt

Du är bara avundsjuk för att jag är bättre än dig.

För att jag är påväg dit och inte du.

Du klarar inte att jag får mer uppmärksamhet än dig.

SYND om dig. Verkligen.

Du klarar inte att jag är en större människa än dig.

Vet mer än du. Känner mer än du.

Men vet du hur jag kom dit?

- Jag hade ett hjärta stort nog för fler än bara mig själv.

if you see me, you probably are to close

Jag vet inte var jag ska göra av alla känslor som stormar inom mig. Under tre veckor har allt förändrats, förvandlats till en värld jag knappt känner igen. Vem är jag och vad fan gör jag här? Jag borde tänkt längre än så. Det var inte meningen att såra någon. Jag sa till dig att jag bara ville vara vän med dig, vän.

Varför blev det så? Och varför sårade jag dig, du som funnits där i flera år? Kanske för att du sårade mig först och jag ville ge igen. Nej. Jag vet inte varför.

Jag vill inte ge dig falska förhoppningar heller. Vi har bara träffats någon gång och ditt hjärta tillhör någon annan, du bör hålla fast vid det.

Och du. Du, jag tycker om dig. Det gör jag. Men jag är inte mig själv just nu. Gå inte iväg, bara finns där. Gå inte.

Det borde verkligen inte vara såhär. Inte i min värld egentligen. Vad fan gör jag? Och ändå, känns det rätt. Eller fel. Jag vet inte.

Det enda jag vet är att jag är kluven. Splittrad. Livet är bra loj ibland.

Jag orkar inte tänka mer. Har gjort det tillräckligt. Vridet och snurrat allt för att få fram ett svar, men det finns inget svar. Jag tänker numera inte innan handling. Det fula är, att jag knappt ångrar mig. Kanske är det sån jag är?

Är det lönt att fortsätta följa sitt hjärta? Det leder dit jag inte kan gå. Tror jag. Jag lär aldrig få veta. Jag känner inte mig själv. Och jag känner inte dig längre. Jag vill, men det säger stopp.

Kluvenhet är ett faktum. Är det då värt att försöka resonera ens? Om det inte finns något rätt svar, varför försöka tänka ens? Är det verkligen lönt?

Just nu, vet jag ingenting. Ingenting mer än att jag inte känner mig själv. Och det, är den hemskaste känslan jag vet. Det och tomhet. Kanske är de meningen? En fas i livet? Eller bara ett psykbryt kanske. Kanske därför det blir fel hela tiden. Jag försöker. Jag ger mitt allt. Men får alltid en smula tillbaka. Om ens det. Det är okej att spotta på mig antar jag. Jag gör ju inget väsen av mig. Bara accepterar läget. Håller käft. Det är kanske där problemet ligger? Att jag är för snäll? Men folk gillar väl snälla människor? Har jag fel där kanske?

Hur ska man kunna reparera någonting inom sig när man inte ser sig själv i spegeln? Hur går man vidare när den delen som var viktigast försvann tillsammans med självförtroendet? Hur ska man egentligen kunna läka ett sår man inte ser. Ett sår som man bara känner. Känner hur det river upp hela bröstet och slukar hela din kropp. Men endå. Ett sår. Infekterat.

Jag vill hitta såret. Hitta mig själv. Och laga mig. Var finns då verktygen? I kärlek? I pengar? I kunskap? Laga mig. Det är min dröm. Att kunna älska mig själv så som jag kan älska andra. Det hade suttit fint må jag säga. Egentligen är jag inte så dum. Bara det att jag inte inser det själv. Jag ser det inte. Och framför allt, jag känner det inte. Jag har aldrig helt gjort det. Jag har bara fortsatt ätas upp. Bit för bit. Nu är det snart inget kvar. Men jag är kvar. Kroppen är kvar. Den äckliga och fördömda. Hjärtat är undan-stoppat. Behövs inte mer. Det gör för mycket väsen av sig. Hjärna är död. Behövs inte mer. Den får mig bara att tänka, att inse, något är fel.

Jag ska bara fortsätta le. Dansa. Le. Skratt. Finnas. Och leta. Leta efter mig själv.

Jag sa att jag skulle göra allt.

Offra allt.

Lämna allt.

Jag hade hoppat för dig, och hoppar nästan utan dig.

Du borde vara borta, men jag ser dig nu mer än någonsin.

Det var du då.

Bara du då.

Nu är det knappt jag.

Jag hade offrat allt.

pfft

Vissa kallar mig ytlig. Jag är inte ytlig, jag är bara brutalt ärlig. Lev med det.

rekarnation

Nu händer det saker här. Det var ett jäkla bra tag sedan det gjorde det. Men, jag lever.
Just nu är allting bara kaos. Som ett jäkla bombnedslag. Allt och alla kommer springade samtidigt och pockar på min uppmärksamhet. Jag är bara en människa, come on! Inte för att vara sån alltså. Jag gillar er verkligen, men jag kan inte klyva mig. Även om det hade varit bra ibland.

Jag har startat ett nytt liv nu.

Kaos. Kaos. Kaos. När fan kommer jag känna igen mig själv?
Jag brukar verkligen inte hålla på såhär. Det är inte jag. Jag vill finna mig själv igen. Men du tog allt med dig. Jag är inte såhär, eller sådär. Jag försöker vara mig själv. Men det är någon annan jag ser i speglen.

Jag har startat ett nytt liv nu.


Ett liv som inte är mitt

kanske

Ibland händer det saker som får en att fundera. Undra om det verkligen finns något lyckligt slut. Kanske är det så att vi fortsätter att sträva, jobba och kämpa för det där lyckliga slutet, men hur mycket vi än kämpar så kommer vi aldrig mer än halvvägs innan vi sakta glider ner mot djupet igen. Är det det som kallas att sträva? Att klättra för att sedan trillar ner och börja om från början igen?

Och om det nu finns ett lyckligt slut, hur gör man för att nå det? Hur gör man för att inte trilla ner igen? Finns det enns någon logisk förklaring?

Kanske är DET livets stora gåta - lyckan till framgång?